Föräldraskap

Hej!
 
Vi beklagar att svaret dröjt, förhoppningsvis kan vårt svar ändå vara er och eventuellt andra till hjälp, om än situationen säkert ser annorlunda ut för er i dag.
 
Det språkbruk barn använder kan ofta uppröra oss vuxna, liksom deras beteende. Vi vill ju så gärna att de skall uppföra sig väl och vi vill lära dem vad som är rätt och fel. Att barn tar efter hur vi som vuxna gör snarare än vad vi säger vet vi, men vad kan man göra i övrigt?
 
Att ni ser era barns olikheter och arbetar utifrån det är bra. Barn är olika och behöver olika typer av stimulans för att utvecklas. Barn är också ofta samarbetsvilliga och vill vara till hjälp. Det verkar ju också som att er pojke tagit till sig det att man inte får slåss. Det som ändå kan vara svårt för barn att förstå är vad det innebär i praktiken och hur man skall handskas i en situation där man blir arg, ledsen, sårad eller frustrerad. Ännu svårare kan det vara att förklara varför de gjort som de gjort, de vet de oftast inte och dessutom känns det som om man gjort något fel och behöver förklara sig om man får frågan varför.
 
För barn är det viktigt att de blir sedda i sin upplevelse av situationen snarare än hur de beter sig. Vad känner de och tänker i de situationer där de är "besvärliga"? Det är vad vi vuxna behöver se och hjälpa dem att se. Och att de får hjälp i att också se hur den de t.ex. slår eller säger något fult till upplever situationen. Som " Det gör ont när du slår mamma", "Mamma blir ledsen när du säger så". Redan små barn kan förstå och se det, bättre än vi kanske tror. Småningom lär de sig då också hur det skall göra i de olika situationerna för att det skall bli bra.
 
Om det, som i ert fall, är på dagis som problemet är så att ni inte har möjlighet att se när och i vilka situationer det händer, så kan det vara bra att också tala med dagispersonalen för att se om ni tillsammans kan hitta något mönster i när det inträffar. På så vis kan ni öka förståelsen för vad han ger uttryck för på detta sätt och då är det också lättare att hitta en lösning. När det nu också, som ni berättar, finns andra barn på dagiset som beter sig så här, så kan en diskussion om hur de på dagis överhuvudtaget tacklar denna typ av beteende vara bra. Det kan ju vara något som händer i själva gruppen som gör att flera barn har svårt att hantera situationerna och inte riktigt vet hur de skall vara eller vad de skall göra och som gör att de behöver de vuxnas vägledning. Klarggörande kan också vara att fråga dagispersonalen vad de förväntar sig av er föräldrar i detta läge. Då har man öppnat upp för en öppenhet och förhoppningsvis stiger också lösningen då småningom fram.
 
 
Allt gott!
Ulrika

Hej!

I ditt brev berättar du om din situation just nu som känns väldigt jobbig för dig. Om vi uppfattat dig rätt så känns både din skolsituation och din situation hemma svår.

Alla har rätt till en trygg skolmiljö och att vara trygga hemma! Skolan måste (enligt lag) ingripa när någon blir mobbad, ingen ska behöva känna sig otrygg i skolan. Du skriver att du redan har varit i kontakt med kuratorn, kanske du nu kunde prata direkt med rektorn på din skola. Vi uppmuntrar dig att visa brevet du skrivit hit till rektorn, så att han/hon får se hur jobbigt du har det. Viktigt är att du kommer ihåg att det inte är ditt fel om du blir utsatt för mobbning, ingen förtjänar en sådan behandling! Du har rätt att vara den du är och bli respekterad av dina skolkamrater!

Du skriver att du mår dåligt och att du ibland har självmordstankar. När man har det riktigt svårt och man blir riktigt kränkt kan alla människor tänka självmordstankar. Nu är det viktigt att du hittar en person som du kan prata och dela dem med.

Utgående från ditt brev kan vi konstatera att du är en tuff ung man som är bra på att uttrycka dina känslor. Det verkar som om du och din mamma kan prata med varandra. Vad gäller hemsituationen säger också lagen att alla barn skall kunna känna sig trygga hemma och inte behöva ta ansvar för vuxnas problem.
Du kunde be din mamma att med dig komma till en familjerådgivning eller socialbyrå för att prata om hur ni har det där hemma och hur det är för dig i skolan.

Vi uppmuntrar dig också att redan i dag ringa till församlingarnas samtalstjänst tfn 01019-0072 alla dagar 20-24 eller till Folkhälsans ungdomstelefon som jourar må-ons kl. 14.30-18.30.Ring då 0800 151100 (samtalet är gratis)

Så bra att du tog kontakt! Vi önskar dig allt gott!
Antimobbningsteamet Maria, Barbro och Gun
 

Hej!

Det har hunnit gå ytterligare någon vecka och kanske har problemet redan löst sig för er och er 2-åriga tjej. Om inte tycker jag att ni skall kontakta rådgivningen eller läkare för att kolla så hon inte har ont ex. som en följd av förstoppning eller något annat. Och om hon inte har ont, utan det skulle vara något annat som ligger bakom får man försöka fundera kring vad det kunde vara.

Du skriver att ni får ta av blöjan, men inte torka, medan det går bra att byta kissblöjor. Hur är det: torkar ni något när ni tar av kissblöjan eller bara när hon bajsar? Tänkte ifall det är själva torkandet som hon av någon anledning inte gillar. I så fall kanske det går bättre att bara skölja eller hitta på andra sätt att göra rent utan att torka. Ibland kan det ju vara ömt i baken ex. efter en hård mage och kroppen minns bra ifall det i något skede gjort ont och kan då fortsätta att reagera fast det fysiskt inte mer gör ont. Förhoppningsvis finner ni snart lösningen om ni inte redan hittat den.

Allt gott!
Ulrika V

Hej,

Tack för Ditt brev. Du vill hjälpa den bekanta familjen, Du reagerar
särskilt på flickornas situation och Du undrar hur Du kan hjälpa att hitta
rätt hjälp. Här finns många svåra saker som Du beskriver: svårigheter i
parrelationen, ev alkoholproblem och övriga problem hos pappan, mammans
hälsa vilket allt antagligen förorsakar eller åtminstone medverkar till att
flickorna har det svårt.

Utgångspunkten är att om flickorna, båda eller någondera, är minderåriga och
har det svårt och far illa så är det inte längre enbart familjens egen sak.
I Finland har vi ett bra barnskydd som uttryckligen är skydd och hjälp för
barn som har det svårt och far illa och som betyder hjälp och olika former
av stöd för dem och för hela familjen.

Eftersom mamman har berättat om flickornas svårigheter för Dej så är det nog ett tecken på att mamman själv känner oro för flickornas situation. Jag uppmuntrar Dej till att prata med mamman om att hon - kanske med Ditt stöd? - i första hand kontaktar skolkuratorn när det gäller flickornas situation. En annan möjlighet är att Du själv kontaktar ansvariga för barnskyddet på socialbyrån i
kommunen/staden där familjen bor och uttrycker Din oro för flickornas
situation. Barnskyddslagen säger att vi bör kontakta barnskyddet om vi är
oroliga för barnens situation. I så fall är det bästa om Du och mamman
tillsammans kontaktar barnskyddet.

En annan möjlighet är att Du stöder mamman att vända sig till den närmast
belägna familjerådgivningscentralen där man också har beredskap att ge hjälp
för hela familjen och stöda att hitta hjälp för flickorna. Du kan gå in på
nätet www.familjeborgen.fi klicka på centralens förvaltning och
samarbetsparter och klicka på länken kyrkans familjerådgivning så får Du
fram uppgifterna på de svenskspråkiga centralerna och där finns också länkar
till de finskspråkiga centralerna.

Om pappan inte vill gå i familjeterapi så är det ändå viktigt att mamman får hjälp och går ensam inte minst för att få hjälp med att få hjälp åt flickorna men också för att själv få hjälp. Det är bra om Du stöder mamman att ta kontakt; t.ex. genom att ringa till centralen tillsammans.

Det är fint att Du engagerar Dej för den bekanta familjens bästa - tack för
det.

Allt gott,
Barbro Näse

Hej Satu!

Det är alltid tungt att som förälder att se sitt barn må dåligt, man vill ju så gärna att de har det bra. Din son verkar leva i en tid med många förändringar, två nya skolor på drygt ett år med allt vad det innebär av att anpassa sig till nya vänner, lärare, miljöer och rutiner. Samtidigt kommer han också snart in i tonåren med allt vad det i sin tur innebär av förändringar i kroppen och funderingar på sig själv och sin identitet. Detta är allt sånt som kan ta tid att hitta sig i. Som förälder stöder du bäst genom att finnas till hands och bry dig, lyssna på vad han har att berätta och hur han upplever det. Din son behöver veta och känna att vad än som händer så kan han komma till dig. Det ger honom en känsla av trygghet att vila i när livet annars är turbulent.
 
Du berättar också att din son blir mobbad och att ni pratat med skolan, men inget verkar hända. Det är bra att ni tagit upp det med skolan, kanske kunde ni på nytt diskutera med dem och berätta att läget inte har förändrats. Samtidigt kan ni kolla upp vad som gjorts och om det finns något som ännu kunde göras. De flesta skolor torde ha en handlingsplan för hur man hanterar mobbningsfall, kanske kan den också vara till hjälp i mötet med skolan.
 
Våra erfarenheter under inte bara barndomen utan hela livet formar oss - på gott och ont. Det viktiga är ändå att även svåra perioder kan bli betydelsefulla och leda till något gott i framtiden. Det är alltså svårt att säga när man är mitt i något vad det kommer att leda till. Man gör så gott man kan, bryr sig och finns till hands - det är det viktiga!
 
Allt gott!
Ulrika